Intervju med Carolina Alexandrou
Ålder 34
Yrke/sysselsättning projektmedarbetare inom projektet ”Lyssna på oss!” på Demokratipiloterna
Hur gammal var du när du fick din diagnos?
30
Hur ser ditt liv ut för övrigt? Familj, partner, husdjur?
Bor med mina två katter.
Hur var din skolgång?
Svår. Hade önskat att någon fångade upp mig. Jag var den tysta flickan som ingen la märke till, och därmed märkte ingen hur dåligt jag mådde. Eftersom jag gick om två gånger, så låg jag två år efter mina jämnåriga. Jag gick om på grund av matte svårigheter, och då hade jag ändå utretts och fått diagnosen dyskalkyli.
Har du haft kontakt med någon myndighet? Tex försäkringskassan, arbetsförmedlingen. Hur har du blivit bemött?
Ja, det har jag. Handläggare har försvunnit, bytts ut, oftast sker det utan förvarning. Många gånger har de varit otrevliga och talat nedlåtande till en.
Har du fått det stöd du behöver?
När jag arbetstränade fick jag till slut en bra handläggare på Försäkringskassan. Den handläggaren som jag hade på Arbetsförmedlingen, han lovade mig att jag inte skulle falla mellan stolarna efter min arbetsträning. Men, det gjorde jag ändå. Det löste sig tillslut. Man är tvungen att själv driva ärendet, annars händer ingenting. Så ska det inte vara.
Hur har bemötandet från psykiatrin varit?
Dåligt. Man har ingen fast läkare, utan de bytts ut hela tiden utan ens vetskap. Så varje gång måste man dra hela sin levnadshistoria på nytt. De följer aldrig upp en. Det finns varken psykologer eller kuratorer som man kan gå och prata hos.
Har du fler diagnoser än neuropsykiatriska?
Ja, depression, ångest och OCD. Oro och nedstämdhet. Ökad stresskänslighet.
Har du några speciella stödbehov?
Nej. Men är i processen att ansöka om boendestöd.
Vad har du för intressen?
Skrivande, att teckna/måla, kolla tv-serier/filmer, lyssna på poddar och ljudböcker m.m.
