Intervju med Emily Hultman
Ålder 28
Yrke/sysselsättning Student, grundlärare mot fritidshem samt frilansar inom attributmakeri
Hur gammal var du när du fick din diagnos?
Jag hade precis fyllt 18, hade någon månad kvar på gymnasiet.
Hur ser ditt liv ut för övrigt? Familj, partner, husdjur?
Sålde precis mina höns i och med en flytt. För första gången i mitt liv är jag utan någon form av husdjur då jag flyttat in hos en kompis i lägenhet.
Jag har en polyamorös distansrelation i ett annat land. Det kallas ofta för en kometrelation då vi inte har regelbunden kontakt men när vi ses är det vi.
Hur var din skolgång?
Kunskapsmässigt hängde jag med riktigt bra fram till slutet av mellanstadiet. Där började det gå utför – i matematiken främst. På lektionerna hade jag riktigt svårt att fokusera på saker som inte intresserade mig eller som jag inte kunde förstå vad för praktiskt nytta jag skulle ha av kunskapen. Redan i lågstadiet gjorde jag alltid läxorna kvällen innan de skulle lämnas in.
I högstadiet gick jag upp tidigt för att göra läxan som skulle in samma dag.
Jag var mobbad ända från att jag var 5 år gammal, fick stå ut med dagliga kränkningar. När killarna drog ner mina byxor och trosor när jag var 5 år gammal hette det att de tyckte om mig, och så fortsatte det. Slag, sparkar, krokben, verbala kränkningar, utfrysning. När skolgården var mitt slagfält så förväntades jag samtidigt ta in kunskap, delta i grupparbeten med dem som veckan innan eller till och med samma rast ibland gjorde mig illa.
Ta in kunskap när min hjärna gick på högvarv om hur jag skulle smälta in, vad jag skulle säga, hur jag skulle göra. Jag fick alltid höra att jag var lat, att jag behövde anstränga mig mer och med det inbegreps arbeta i böckerna och skriva texterna vi förväntades. Jag visste ofta svaren men vågade inte räcka upp handen, fick lära mig att inte ta plats. Att försöka att inte synas för att undvika mobbning. Det som lärare sa berodde på mig, att jag var tvungen att ändra mig. När jag nu själv arbetat inom skola kan jag nog förstå vad de menade, att jag förmodligen stack ut på ett sätt som ledde till mobbning. Men lärare får ALDRIG lägga ansvaret på barnen. De ska finnas där och stötta och guida de sociala interaktionerna, visa på att olikheter är styrkor om de sätts i rätt kontext.
Jag minns fortfarande en händelse från lågstadiet. Jag var övertygad om att mattetalet läraren pratade om, gick att lösa, men läraren avfärdade mig och sa att det inte gick. Minns fortfarande när alla i klassen skrattade åt mig
I 7:an slutade jag försöka klä mig som alla andra och smälta in eftersom det var lönlöst. Istället valde jag att sticka ut och finna styrka i att vara annorlunda. Nitarna blev min rustning. Matten i högstadiet blev svårare och svårare och jag slutade att hänga med. Lektionerna spenderades med att kasta små små suddbitar jag hade färdigklippta liggandes i mitt pennskrin på mina vänner. Det kändes ändå inte som någon idé att försöka och läraren vi hade upplevdes otrevligt rent allmänt.
I slutet av 7:an skolvägrade jag första och enda gången, var sjuk och vägrade sen gå tillbak när jag blev frisk. Prövade gå i en annan skola en vecka, kom sedan aldrig tillbaka. Mina vänner övergav mig, de sa att jag var en svikare. Detta var vännerna som ibland kunde slå ner mig och kalla mig tjockis, men de var de enda vännerna jag hade.
Jag kunde ganska gränslöst berätta om mitt privatliv, uttrycka åsikter jag visste var provokativa men som jag stod för. Å ena sidan inte verka bry mig ett skit om vad folk tyckte om mig, å andra sidan vara ledsen över att inte tillhöra ett kompisgäng som sågs utanför skolan. Jag var en ensamvarg som då och då kunde umgås med de andra som hade låg social status i klassen, men att kalla dem vänner, att veta om vad som föregick i deras liv. Nej. Jag var den sämsta vännen på det sättet. Jag brydde mig inte på djupet om dem då jag var så upptagen med att själv ta mig igenom dagen och hålla denna fasad.
Nu, 29 år gammal och återigen på ett universitet försöker jag för första gången verkligen bry mig om andra, umgås efter skolan och studera ihop. Jag försöker komma ikapp allt det sociala liv jag har missat och det är hemskt. Rädslan att förlora de jag kommit att kalla vänner när det känns som att varje kurs gallrar bort oss med psykisk ohälsa och npf. Det så kallade stödet som vi kan kräva är skrattretande och det känns så uppenbart att universitet inte är gjorda för såna som oss.
Har du haft kontakt med någon myndighet?
Har du fått det stöd du behöver?
Jag hade tur som nittonåring i Arbetsförmedlingen. Eftersom jag tillhörde en skolas vikariepool så hade min handläggare enormt överseende när jag ringde in och avbokade träffar. Han sa alltid att jobbet går före arbetsförmedlingen. Utöver de enskilda få samtalen jag hade med honom, tvingades jag bara gå på någon form av gruppträff en gång. Vill minnas att den träffen kändes värdelös men det var så länge sedan.
Hur har bemötandet från psykiatrin varit?
Det har varierat. Som 17-åring besökte jag min husläkare och bad om att få en utredning. Jag fick stå på mig då det enligt henne hette ”Du har bara en stark personlighet”. Efter att ha argumenterat med henne så gick det ändå iväg en remiss.
Psykologen jag träffade för en första bedömning sa också att jag inte har en diagnos och inte behöver gå en utredning. Återigen fick jag stå på mig, ”Nu när jag ändå är här så låt mig bara gå den jävla utredningen så får vi se!” Och så blev det.
Efter enstaka träffar med utredaren frågade jag om hur utfallet ser ut att bli, och svaret jag fick: ”Solklar asperger, adhd får vi undersöka lite mer”.
Efter ytterligare träffar fick jag båda diagnoserna och med en gång sattes boendestöd in som en insats innan jag ens hunnit göra en officiell LSS-ansökan. Det hjälpte mig det temporära boendestödet med och sedan dess har jag bara varit utan boendestöd kortare perioder i samband med flytt.
Har du fler diagnoser än neuropsykiatriska?
Nej.
Har du några speciella stödbehov?
Boendestöd, jag vet inte vad jag skulle göra utan dem. De finns där och stöttar mig i att komma igång och sköta hushållssysslor jag har svårt att förmå mig att göra på egen hand.
I större delen av mitt liv har jag plogat gångar fram till min säng bland alla prylar. Jag har ett enormt och varierat hantverks intresse och har därmed prylar därefter.
Tack vare boendestöd så får jag se mitt sovrumsgolv, städa undan från andra delar i hemmet för att minska skav med personer jag bor med. Min tvätt slipper bli glömd i tvättmaskinen och bli illaluktande.
Boendestöd gör inte saker åt en, de är inte som hemtjänst. De gör saker tillsammans med en. Deras uppgift är att se till att jag kan leva ett skäligt liv.
Vad har du för intressen?
Lajv – levande rollspel. Det här med att gå in i roller och utforska olika delar av en själv. Man överdriver och förstärker i en säker plats med fina människor. Bearbetar trauman. Får adrenalinkickar. Utforskar fantastiska mänskliga och ömma relationer eller helt enkelt bara springer runt som en cool person som via någon ritual ska rädda världen eller förstöra den. Det finns lika många genres på lajv som det finns på filmer. Det mest stereotypa som gestaltas i media är fantasylajv med mycket fokus på strid. Jag vill verkligen poängtera att det finns så mycket mer och något för alla.
Odling av vardagliga och exotiska ätbara växter. Säger inte att jag är bra på det men odlar man mycket saker så överlever åtminstone något man får glädjas åt.
Hantverk av alla dess slag. Som en typisk person med adhd så byter jag ofta hobbies men lyckats åtminstone hålla mig till diverse hantverk och inte något helt annat. Fördelen med det är hur väl jag utvecklat en förmåga att snabbt plocka upp nya hantverk och applicera kunskap från annat hantverk in i det nya och därmed snabbt blir bra på det nya. Nackdelen är mängden prylar och halvfärdiga projekt. Sysslar med korgflätning, sfx-smink, protesgjutning, skulptering, sömnad, smide, bronsgjutning med mera.
Jag och mina vänner skämtar ibland att man borde ordna som en bibliotekstjänst för hobbies där man kan låna diverse prylar man behöver för en hobby och sen lämna tillbaka det när det gått ur ens hyperfokus.
