Intervju med Anonym
Ålder 32 år
Yrke/sysselsättning Farmaceut.
Hur gammal var du när du fick din diagnos?
30 år
Hur ser ditt liv ut för övrigt? Familj, partner, husdjur?
Jag är gift och har två barn. Inga djur.
Hur var din skolgång?
Slitsam och uttröttande. På lektionerna satt jag tyst och tittade ut genom fönstret eller fastnade i min inre värld.
När det sedan var dags att prestera fick jag panik och pluggade mig genom hela nätter. Därefter grät jag varje gång jag inte fick högsta betyg, vilket ofta var fallet i ämnen som inte intresserar mig.
Jag sökte perfektion och knäckte mig själv genom att inte kunna förmå mig själv till att ta itu med saker i tid.
Har du haft kontakt med någon myndighet?
Nej, jag har aldrig varit i kontakt med dem angående min diagnos.
Hur har bemötandet från psykiatrin varit?
Det tog tid att bli tagen på allvar. Första gången jag blev remitterad för utredning var i tonåren. Det blev ingen utredning eftersom jag klarade av skolan. Visst gjorde jag det om man ser till hur jag presterade.
Tittar man istället på hur jag mådde blir saken annorlunda. Det räckte inte för en utredning eftersom jag utifrån sett var en ”duktig tjej”.
Jag har genom åren sökt hjälp för såväl psykiska som psykosomatiska besvär många gånger. En tidig diagnos hade hjälpt mig att handskas med mina problem på ett helt annat sätt.
Kommentarer jag fått när jag sökt hjälp är bland andra ”Du som verkar så lugn” och ”Du verkar inte ha några problem att sitta stilla.”.
Har du fler diagnoser än neuropsykiatriska?
Ångest och sömnstörningar. Jag har även behandlats för tvångsbeteenden och mild depression.
Det allra jobbigaste har alltid varit den gnagande, ständiga oron.
Jag har aldrig känt att något läkemedel mot det har varit värt biverkningarna jag fått och helt enkelt lärt mig leva med oron. Ingen terapi eller positiva tankar i världen har gett någon framgång. Oron vinner alltid.
Har du några speciella stödbehov?
Nej.
Vad har du för intressen?
Skriva, läsa faktatexter och rita.
